Nu är det så nära tills jag får krama min mamma och pappa igen. Jag kan nästan ta på det. Det är nästan outhärdligt nu, det har gått alldeles för långt tid sen jag fick röra, pussa och krama min familj.
Jag känner mig lite som ett batteri, som går på den allra sista energin den har i sig, innan den behöver laddas, vilket i mitt fall är att få se min familj igen.
Men samtidigt blir jag förstås lite ledsen över att det redan är maj för det betyder ju också att lämna allt här. Lämna mitt nya liv som jag har byggt upp helt själv. Det som stör mig riktigt mycket, är att jag har blivit närmre alla nu bara på de senaste månaderna. Nu har jag liksom massa som jag har kommit närmre och som jag kommer sakna så himla galet super mycket!
Jag ska avsluta mitt år på det bästa sättet, genom att fortsätta som jag har gjort sedan dag ett. Jag är bäst, jag är stark och jag är stolt över mig själv. Så sjukt jäkla stolt.
Och mamma, pappa, lukas, farmor och bert. Vi ses om 18 dagar, gråtandes av lycka kommer jag springa mot er på Omaha's flygplats för att sen sjunka in i era armar. Det kommer nog vara den bästa dagen i mitt liv ända tills jag gifter mig eller får barn tror jag. Ja så får det bli.
Men som sagt, först - göra mina tre (mindre än tre, hjälp!) kvarstående veckor till de bästa. Jag ska gå på massa av mina kompisars graduation och fira, skrika och sjunga med dem. Family Reunion med världens konstigaste men också världens bästa värdfamilj + släkt någonsin. Bara vara med alla mina kära här borta, och ta till vara på allt.
Herregud. Jag känner verkligen att min hjärna går på helvarv. För mycket tankar och för mycket känslor. Här passar låten "här kommer alla känslorna på en och samma gång" in väldigt bra.
Det blir ju lätt så också, såhär på kvällskvisten. Nej men hörrni, nu ska jag sova. Eller försöka, det låter som att himlen ska gå sönder och ramla ner på huset en gång per tionde minut. Åska, blixt, åska, blixt. Och så spöregn på det.
Peace Out
✌